images

"/.../ Now, once I feel myself observed by the lens, everything changes: I consitute myself observed by the process of 'posing', I instantaneously make another body for myself, I transform myself in advance into an image. This transformation is an active one: I feel that the Photograph creates my body or mortifies it, according to its caprice. /.../ No doubt it is metaphorically that I derive my existence from the photographer. But though this dependence is an imaginary one (and from the purest image-repertoire), I experience it with the andguish of an uncertain filiation: an image-my image-will be generated: will I be born from an antipathetic individual or from a 'good sort'? If only I could 'come out' on paper as on a classical canvas, endowed with a noble expression-thoughtful, intelligent, etc! In short, if I could be 'painted' (by Titian) or drawn (by Clouet)! But since what I want to have captured is a delicate moral texture and not a mimicry, and since Photography is anything but subtle except in the hands of the very greatest portraitists, I don't know how to work upon my skin from within. I decide to 'let drift' over my lips and in my eyes a faint smile which I mean to be 'indefinable', in which I might suggest, along with the qualities of my nature, my amused consciousness of the whole photographic ritual: I lend myself to the social game, I pose, I know I am posing, I want you to know that I am posing, but (to square the circle) this additional message must in no way alter the precious essence of my individuality: what I am, apart from any effigy /.../ if only Photography could give me a neutral, anatomic body, a body which signifies nothing! Alas, I am doomed by (well-meaning) Photography always to have an expression: my body never finds its zero degree, no one can give it to me (perhaps only my mother? For it is not indifference chich erases the weight of the image-the Photomat always turns you into a criminal type, wanted by the police-but love, extreme love)."

Roland Barthes ur "Camera Lucida"

"män speglar sig i vad andra män tycker. kvinnor speglar sig också i vad män tycker. det är det som är manssamhället"

Hittade en artikel som tar upp Neil Strauss bok "The Game". När jag själv läste den var det med en stark känsla av skräckblandad förtjusning. Dels åt skildringen av män, dels åt skildringen av kvinnor och dels åt att det kanske fanns delar som var sanna, personer som existerar, meningsutbyten som skett. Att Tom Cruises omtalade roll i "Magnolia" inspirerades av en karaktär i boken, som då, i någon mån, fanns på riktigt. Men jag blev också ytterst medveten om hur amerikansk boken var. Hur de män och kvinnor som skildrades var så L.A. Jag kunde höra deras röster, deras "like", "you know" och "whatever" i huvudet.
Jag gav boken till min bror när han fyllde år, och när han kom till stan för ett tag sedan och hade hunnit ungefär halvvägs in frågade jag vad han tyckte. Han var inte säker på att han ville fortsätta läsa. Han tyckte den var obehaglig och, precis som jag kunde han inte slita sig. Han reagerade på samma saker som jag, men kunde på samma sätt distansera sig från det starkt amerikanska. Som att det gick att skratta åt det just för att inte var som här. Grabbigt, som i "Entourage", inte grabbigt som i "Nilecity".

Därför blir det också lite konstigt när vi översätter boken och talar om den i Sverige, eller inspireras av den, eller analyserar utefter vår svenska kontext. Jag såg slutet av ett avsnitt av femmans "Outsiders" som handlade just om att lära sig ragga. Amerikaner kom till Sverige och lärde svenska grabbar att plocka upp tjejer, helt enligt Strauss "The Game". Efter kursens slut skulle de åtminstone ha hånglat med ett tiotal, eller tjuotal, eller femtiotal tjejer. Och precis som Ülkü Holago beskriver i Svd-artikeln, kort sagt bete sig uråldrigt.
Och det är just det, att detta sätt att lära sig "ta kontrollen" är så förlegat här. Eller så är det inte det? Är jag återigen bortskämd med de jag omger mig med? Är min bror en av de få som på samma sätt reagerade på obehaget i "The Game", på en mansbild han inte kunde känna igen sig i, att oroas för att inte passa in i på bokens så tydliga beskrivning av att man inte är en riktig alfahanne (vit, hetero) om man inte "raggar".

Problemet jag har med artikeln är att den också tar upp, vilket gäller för både män och kvinnor, att man på samma sätt har ett problem om man inte är i en relation. Mytbildningen som beskrivs uppmärksammar också hur man bör analysera sig själv sönder och samman i sann Freudiansk anda om man inte befinner sig i ett förhållande. Att det; 1. Är något fel på en och 2. Att det har med ens barndom att göra.
Måste det ha med ett antagande om dåliga relationer till sina föräldrar om man inte gillar att bli kategoriserad in i det ena eller det andra? Det blir ju inte bättre om det är jag som "raggar". När saker fungerar mellan två personer är det sällan "raggning" involverat.
"The Game" beskriver kanske en föråldrad kvinnobild och mansbild. Men faktum kvarstår att det känns som att det inte längre finns något som heter magkänsla. Jag vet bara att jag inte gillar att bli raggad på, när jag vet hur det känns att bara mötas.

åh

1.
2.

herregud

Ny barnbok gör mig rädd.

sunday magazine

same same

(Skulle kunna vara) Vita Ray-Bans i Paris, Anno 1942 (bild: DN). Hon längst till vänster kan vi kalla Kirsten Dunst.

måndag

När jag och E skulle åka hem till mig i lördags och förvirrade stod och undrade om fyran tänkte dyka upp vid Högalidsgatan säger en vänlig man till oss att fyran inte har kommit på länge. Jag och E börjar prata om att gå hem över Västerbron, men så stannar mannen en taxi och frågar om vi vill ha skjuts till Västerbroplan. Jag säger att jag inte har några kontanter att ge honom, men han skakar bara på huvudet och säger "kom med". Det slutar med att han ber taxichauffören köra oss ända hem. Utan att blinka, utan att tycka det är något vidare med det och utan att jag någon gång är orolig. Och det är en vänlighet utan förväntad gentjänst, mer än att bli glad över våra överraskade och upprepade "tack så mycket!". En gång tidigare har jag upplevt en sådan fin vänlighet, för flera år sedan, i storm och regn när jag går över Lidingöbron och en kille på cykel stannar och plockar upp mig och skjutsar mig så långt vi båda ska åt samma håll.
Det är bland det finaste jag vet. Jag behöver få veta att det inte är naivt att lita på någon. Att inte vara cynisk och innesluten. Att försöka komma ihåg det när någon annan behöver en hand. Rakt upp och ner och helt självklart.

torsdag

Är det bara jag eller ser inte folk våren 2008 ut exakt som folk i "Parker Lewis"? Läderjackan, frisyrerna, uppkavlade oversize-kavajer, chinos, markerade axlar, rutor. Jag tror inte riktigt på det där med cykler, men det här är ju löjligt. Det skulle vara den oförståeliga reggae-vågen som var då som tack och lov bytts ut mot något annat.
Vad som är lite otäckt är att jag minns detta tv-program som inte alltför avlägset. Om två år är det typ 20 år sedan.

Herre.

Imorgon Göteborg.

close to something

Har jag sagt att jag längtar till fredag?

Jag längtar till fredag.

måndag

Sitter på ett jobb där det lågmälda eftersuset från caféet gör mig sömnig. Jag sitter och tänker att jag nu ska jag börja mitt nya liv.

Jag ska äta glass varje dag.

humor

är när någon trycker på stoppknappen till rulltrappan.










kul.