"män speglar sig i vad andra män tycker. kvinnor speglar sig också i vad män tycker. det är det som är manssamhället"

Hittade en artikel som tar upp Neil Strauss bok "The Game". När jag själv läste den var det med en stark känsla av skräckblandad förtjusning. Dels åt skildringen av män, dels åt skildringen av kvinnor och dels åt att det kanske fanns delar som var sanna, personer som existerar, meningsutbyten som skett. Att Tom Cruises omtalade roll i "Magnolia" inspirerades av en karaktär i boken, som då, i någon mån, fanns på riktigt. Men jag blev också ytterst medveten om hur amerikansk boken var. Hur de män och kvinnor som skildrades var så L.A. Jag kunde höra deras röster, deras "like", "you know" och "whatever" i huvudet.
Jag gav boken till min bror när han fyllde år, och när han kom till stan för ett tag sedan och hade hunnit ungefär halvvägs in frågade jag vad han tyckte. Han var inte säker på att han ville fortsätta läsa. Han tyckte den var obehaglig och, precis som jag kunde han inte slita sig. Han reagerade på samma saker som jag, men kunde på samma sätt distansera sig från det starkt amerikanska. Som att det gick att skratta åt det just för att inte var som här. Grabbigt, som i "Entourage", inte grabbigt som i "Nilecity".

Därför blir det också lite konstigt när vi översätter boken och talar om den i Sverige, eller inspireras av den, eller analyserar utefter vår svenska kontext. Jag såg slutet av ett avsnitt av femmans "Outsiders" som handlade just om att lära sig ragga. Amerikaner kom till Sverige och lärde svenska grabbar att plocka upp tjejer, helt enligt Strauss "The Game". Efter kursens slut skulle de åtminstone ha hånglat med ett tiotal, eller tjuotal, eller femtiotal tjejer. Och precis som Ülkü Holago beskriver i Svd-artikeln, kort sagt bete sig uråldrigt.
Och det är just det, att detta sätt att lära sig "ta kontrollen" är så förlegat här. Eller så är det inte det? Är jag återigen bortskämd med de jag omger mig med? Är min bror en av de få som på samma sätt reagerade på obehaget i "The Game", på en mansbild han inte kunde känna igen sig i, att oroas för att inte passa in i på bokens så tydliga beskrivning av att man inte är en riktig alfahanne (vit, hetero) om man inte "raggar".

Problemet jag har med artikeln är att den också tar upp, vilket gäller för både män och kvinnor, att man på samma sätt har ett problem om man inte är i en relation. Mytbildningen som beskrivs uppmärksammar också hur man bör analysera sig själv sönder och samman i sann Freudiansk anda om man inte befinner sig i ett förhållande. Att det; 1. Är något fel på en och 2. Att det har med ens barndom att göra.
Måste det ha med ett antagande om dåliga relationer till sina föräldrar om man inte gillar att bli kategoriserad in i det ena eller det andra? Det blir ju inte bättre om det är jag som "raggar". När saker fungerar mellan två personer är det sällan "raggning" involverat.
"The Game" beskriver kanske en föråldrad kvinnobild och mansbild. Men faktum kvarstår att det känns som att det inte längre finns något som heter magkänsla. Jag vet bara att jag inte gillar att bli raggad på, när jag vet hur det känns att bara mötas.