måndag

När jag och E skulle åka hem till mig i lördags och förvirrade stod och undrade om fyran tänkte dyka upp vid Högalidsgatan säger en vänlig man till oss att fyran inte har kommit på länge. Jag och E börjar prata om att gå hem över Västerbron, men så stannar mannen en taxi och frågar om vi vill ha skjuts till Västerbroplan. Jag säger att jag inte har några kontanter att ge honom, men han skakar bara på huvudet och säger "kom med". Det slutar med att han ber taxichauffören köra oss ända hem. Utan att blinka, utan att tycka det är något vidare med det och utan att jag någon gång är orolig. Och det är en vänlighet utan förväntad gentjänst, mer än att bli glad över våra överraskade och upprepade "tack så mycket!". En gång tidigare har jag upplevt en sådan fin vänlighet, för flera år sedan, i storm och regn när jag går över Lidingöbron och en kille på cykel stannar och plockar upp mig och skjutsar mig så långt vi båda ska åt samma håll.
Det är bland det finaste jag vet. Jag behöver få veta att det inte är naivt att lita på någon. Att inte vara cynisk och innesluten. Att försöka komma ihåg det när någon annan behöver en hand. Rakt upp och ner och helt självklart.