torsdag

Herre jag kan inte låta den förra texten ligga längst upp längre, jag postar en låt från spellistan för maj istället. Min bror upplyste mig om att den påminner om Dire Straits och typ alla annan gubbrock från sent 80-tal. Samma gitarrer, samma trummor, samma sång. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Betyder det att jag har börjat vända åter till barndomen? Eller att jag egentligen bara gillar gubbrock?

Cut Copy: Strangers In The Wind (sendspace).

i didn't have any trouble and now i have to much of it

Jag ska inte göra det här på väldigt väldigt länge igen. Det går inte. Jag måste bita mig i läppen, köra in naglarna i benet för att inte säga något ytterst olämpligt. Jag vantrivs så oerhört och det är hjärtskärande. Jag vill inte gå in i detalj, det är nästan som om jag inte vill sätta det på pränt för min egen skull (det är bara en flyktig tanke om jag inte skriver det). För det ska inte vara så här och jag undrar om det enbart är hjärtskärande för att det borde vara det? Jag imploderar och jag krymper. Krymper till en oansenlig lillasyster som gömmer sig i källaren. Jag ser det hända men jag distanserar mig inte på samma sätt som de andra. Jag blir förbannad. Jag är förbannad. Framför allt är jag förbannad för att jag köpte en biljett hem imorgon och inte ikväll. Fan ska jag sitta här för.

-

Man lär sig. Man lär sig tackla skämten och attityden. Gliringarna. Jag ler och nickar. Ler och nickar. Men det slutar inte att förvåna mig. Männens skvaller och utbyten av tips på skjortor från Dressman. Deras entusiasm över speciella kundkvällar med 50% rea. Över spraytans, resor till Thailand och golf. Hur bortskämd jag är. Hur jag inte kan förklara för min kollega vad jag vill göra, vad jag läser, varför jag inte vill gifta mig. Hur jag samtidigt försöker le men liksom sätter i halsen över tvivelaktiga skämt (om kvinnor, om män med annan hudfärg etc). Förvånas samtidigt över generositet, vänlighet och humor. Hur folk kramar om varandra, hjälper varandra, uppmärksammar och kallar vid namn. Det är inget dömande. Det är bara ett konstaterande. Jag är bortskämd med böcker och tankar och människor. J och jag pratade om det här för en tid sedan, hur vissa tankar både är förbannelser och gåvor. Varför man analyserar allt sönder och samman för att man inte kan sluta. Ifrågasätter och teoretiserar. Och hur jag inte kan tänka mig att vara utan den förbannelse som gör att jag vägrar rätta mig efter hur jag vet att han ser på mig som står på andra sidan disken, som ser över mig eller kallar mig "vännen". Och hur jag samtidigt är så naiv som förvånas. Bortskämd och naiv med de människor jag omger mig med. Jon beskrev något liknande för ett tag sedan, (utifrån sina ögon). Känns lite som att jag lånar hans ögon för ett slag just nu. Jag har ingen slutsats, jag bara säger. Jag är bortskämd. Och målmedveten.

dagens

Läser om Justice nya video "Stress" innan jag sett själva videon och tror att den på något sätt är häftig. Blir sen besviken. Inte så mycket för att den egentligen är speciellt dålig, men för att våld i sig inte är så provocerande längre om jag vet att det är iscensatt och utan motivering. Varken Justice eller Ed Banger säger någonting, och då blir videon också meningslös på något sätt. Det blir som att titta på när någon annan spelar GTA. Eller hade jag blivit provocerad om det var Stockholm det handlade om? Här, där det är våldsammare än någonsin (känns det som). Men då hade en video som tog upp våld kanske också känts mer motiverat.

Dagens iq: Rubrik till liten artikel om privatdetektiver: "Det gäller att vara diskret".

hot rays

Första riktiga parkhänget och det är alldeles grönt och definitivt alldeles slut på våren. Gick till "Dansande Man" och pratade, pratade, pratade. Hälsade och pratade. Det var bra. Nu på morgonen vaknade jag sedan, gick upp, ställde mig vid diskbänken och drack vatten och fick ett blodtrycksfall. Fantastiskt vad kroppen kan hitta på hyss.

Lyssnar för övrigt nästan bara på No Kids just nu. Vet inte var jag läste det, tror en mp3-blogg beskrev dem som en akustisk version av Hot Chip. Om Hot Chip typ hade kommit från landet. Den inte så klubbiga, hårda utan mer folkliga versionen av Hot Chip.
Anyhow. Bästa soundtracket till vädret, till balkongen, till evigt åkande på ettans buss, till promenader på Norr Mälarstrand. Var på väg att skriva bitterljuvt, men det hade ju varit pretto.

No Kids: The Beaches All Closed (sendspace).
No Kids: Bluster In The Air (sendspace).

fashion is fun(ny)

1. Rebel Ape
2. "Kissed" By Hollywood

my life in pictures

Fin film, kanske mestadels för att jag identifierade mig så mycket. Om så är fallet finns det för all del en funktion i det också. Dessutom gillar jag Philip Seymour Hoffman och Laura Linney. Speciellt Laura Linney.
Snart kan jag nog räkna upp en amerikansk indiependentfilm för varje aspekt av min tillvaro. Jag ska hitta en som tar upp utrensning av ett hus man bott i största delen av sitt liv också, så är mitt liv på film komplett.