-

Man lär sig. Man lär sig tackla skämten och attityden. Gliringarna. Jag ler och nickar. Ler och nickar. Men det slutar inte att förvåna mig. Männens skvaller och utbyten av tips på skjortor från Dressman. Deras entusiasm över speciella kundkvällar med 50% rea. Över spraytans, resor till Thailand och golf. Hur bortskämd jag är. Hur jag inte kan förklara för min kollega vad jag vill göra, vad jag läser, varför jag inte vill gifta mig. Hur jag samtidigt försöker le men liksom sätter i halsen över tvivelaktiga skämt (om kvinnor, om män med annan hudfärg etc). Förvånas samtidigt över generositet, vänlighet och humor. Hur folk kramar om varandra, hjälper varandra, uppmärksammar och kallar vid namn. Det är inget dömande. Det är bara ett konstaterande. Jag är bortskämd med böcker och tankar och människor. J och jag pratade om det här för en tid sedan, hur vissa tankar både är förbannelser och gåvor. Varför man analyserar allt sönder och samman för att man inte kan sluta. Ifrågasätter och teoretiserar. Och hur jag inte kan tänka mig att vara utan den förbannelse som gör att jag vägrar rätta mig efter hur jag vet att han ser på mig som står på andra sidan disken, som ser över mig eller kallar mig "vännen". Och hur jag samtidigt är så naiv som förvånas. Bortskämd och naiv med de människor jag omger mig med. Jon beskrev något liknande för ett tag sedan, (utifrån sina ögon). Känns lite som att jag lånar hans ögon för ett slag just nu. Jag har ingen slutsats, jag bara säger. Jag är bortskämd. Och målmedveten.