jag - liberal?

Christopher Kullenberg skriver bra i dagens Aftonblad om FRA och offentlighet. Det som är intressant, och som han också framhåller, är hur alla ungdomspartierna i denna fråga faktiskt gemensamt håller ihop och talar om samma värderingar. Det är sakfråga och filosofiska spörsmål om det offentliga och privata samtidigt. Det som jag dessutom tycker är fascinerande är att det för en gångs skull syns någon slags gemensamhet, hos unga i allmänhet och i något politiskt i synnerhet. Det är inte bara det att den här frågan rör integritet och rättigheter, utan också att vi (tycker åtminstonde jag) ofta har fått höra hur splittrade "vi" är, eller om man ens kan tala om något slags vi (som generation). Det finns inget vi kan enas om, det finns inget där alla kan känna sig delaktiga och tilltalade gemensamt, kanske främst vad gäller genus, sexualitet, klass, etnicitet och liknande.
Men bevisligen gör det det. FRA är intressant nog både politik och allmänt ställningstagande. Man kan diskutera frågan oavsett om man är politiskt intresserad eller ej. Den får plötsligt funktionen av att människor deltar i ett samtal, att det faktiskt finns intresse, att inte alla under 35 är uttråkade, blasé eller vad det nu kan vara. Det handlar, igen som Kullenberg skriver, inte om 60-talsfrågorna om kommunism kontra kapitalism eller andra stora (gamla) frågor; så ser kanske inte världen och politiken ut för unga idag. Men engagemang finns, och det används och uttrycks på det sätt som vi kan och förstår; genom internet och bloggar, ett av de främsta offentliga rum för debatt som vi har.
Jag gillar tanken på FRA som en representation för något större, inte bara som att vi faktiskt bryr oss om något och pratar om det, utan också på vilket sätt vi gör det. Det är lätt att underskatta sig själv som generation när man ideligen får höra att det vi skapar, vare sig det gäller musik eller politik, inte är nytt eller kanske ens konstruktivt, och att vi enbart är individer utan känsla eller intresse för grupptillhörighet. Men i detta fallet kanske det ändå kan synas någon typ av kraft och form på andra, nya villkor. Kullenberg skriver: "Offentligheten måste komma först, inte kontrollen av den". Och det finns väl inga som praktiserar det så bra som "vi"?