summertime the roughest time

Jag har inte träffat någon ordentligt på evigheter känns det som. Jag jobbar och känner hur sommaren glider ifrån mig. Alla sena, ljumma nätter som aldrig blir, alla klubbar, allt parkhäng eller vad det nu är man gör, jag har glömt. Det känns vuxet och trist och jag vill inte vara en sån som ser fram emot tv-program om ätstörningar som enda highlight de få vakna, lediga timmar jag har på dagen. Och då sätter jag mig och bokar en tågbiljett till en plats jag inte trodde jag skulle åka till på väldigt länge. Varför gör jag det? Är det också vuxenpoäng, att hälsa på sina föräldrar för att man tycker att man borde, för att man måste, inte för att man vill?

Det här är sista jobbdagen och sedan ledigt i två veckor. Är trött och drömmer konstiga drömmar och vaknar alldeles för tidigt varje morgon. Det är dags för vin, vänner och god litteratur.