jag har tråkigt

Detta är höjden av lättja.

taking the long way

Ikväll ska jag förresten se om "Dixie Chicks-Shut up and Sing" på ettan. Se den.

shutting it down

I die. Die.

"something's pulling me outside, to ride around in circles"

Jag såg om Arizona Dream igår. Eller alltså såg om och såg om, jag såg den när den kom 1993 eller något sånt. Då var jag 11. Jag visste inte vem Vincent Gallo eller Faye Dunaway var, jag visste inte vem Emir Kusturica var. Antagligen visste jag vem Johnny Depp var, och antagligen tyckte jag om filmen för att han var med. Men när jag såg den nu föll liksom alla bitar på plats. Den är hemskt fin. Den slår aldrig över i total galenskap, vilket både filmer av Kusturica och filmen med Depp tenderar att kanske göra. Och så har den världens finaste inledningslåt. Drömsk och kristallklar på samma gång.

Goran Bregovic: In The Death Car (feat. Iggy Pop).

asexual revolution

Tittade på bilder av Steven Meisel i skolan igår. Vi pratade om genus och stereotyper, om gränsdragningar i bilden och färgkomposition, om punctum och blick, om falliska kvinnor och makt. Meningen var att nog att fokusera på allt det där, men jag såg mest det dystopiska i dem. Känner mig lite dystopisk själv för tillfället, kanske därför.

begärets dunkla objekt

Igår tittade jag på dokumentären "En som alla, alla som en", om Landskrona (svt.se). Allt stämde, och allt var galet samtidigt. Det var märkligt att se hur de sitter på puben "Speakers Corner", köper korv i kiosken på Rådhusplatsen, pratar om gator och ställen som jag känner så väl till. Dialekter och små nyanser av dialekter som jag fortfarande kan spåra. Samtidigt känner jag ingen och vet ingenting om staden. Även om jag åkt ner flera gånger om året i 20 år har jag ju egentligen aldrig bott där, och den symboliserar så mycket som är dåligt, kanske främst privat.
Och samtidigt handlar filmen egentligen inte så mycket om Landskrona, utan mer om svenskhet och annanhet. Om svenska städer, kanske lite vilken som. Det är så talande, så fint skildrat någonstans. Generationsklyftor och identitet, utanför och innanför. Var ens hjärta finns och vad man faktiskt ser när man tittar. Att aldrig hitta den där ständigt undflyende nyckeln men kanske egentligen aldrig vilja ha den. Begärets dunkla objekt. Var är svenskheten, om den ens finns alls? Varför måste vi uppehålla oss vid det? Jag trodde lite utopiskt och naivt att kombinationen unga + Internet går bortom geografi. Samtidigt blir geografi och (godtyckliga?) gränsdragningar ibland så ytterst konkreta och påtagliga, inte minst i filmen. Ett av de räligaste, för att tala ren skånska, exemplen i filmen, är när en sverigdemokrat inte får komma förbi polisen för att det står demonstranter i närheten, och säger, rakt in i kameran: "ja, det är snart man får skaffa sig sin egen bössa".
Det är klart att filmen är vinklad, men den är nästan tvungen att vara det. Landskrona får plötsligt symbolisera så mycket mer om hur vi är och vilka vi är, vilka identiteter vi har, hur vi alltid har flera identiteter och hur rädd man är för att reduceras till en enda identitet. Hur man aldrig, aldrig får slå sig till ro med de uppfattningar man har, med risk att glömma bort det man har kvar att göra.
I slutändan vet i alla fall jag vilka av mina fördomar som blev starkare och vilka jag kan konstatera att jag kan fortsätta att inte ha. Och filmaren Viktor Nordenskiöld behöver aldrig säga något rakt ut. Om inte annat talar slutscenen sitt allra tydligaste språk.

"my attitude is always i and me and mine"

Jag lyssnade på den nya versionen av Glasvegas "It's my own cheating heart" häromkvällen och insåg att den "sunkiga" versionen som har legat och skvalpat i min ipod senaste halvåret är så, så mycket bättre. Det är ju synd när de ska mastra bort det som sticker ut och mainstreama allt, men tur att jag fick lyssna på "rätt" version först. Hans fantastiska skotska får verkligen höras, desperationen blir så mycket klarare och vackrare.

Glasvegas: It's My Own Cheating Heart (Home Tapes).

Här en försvenskad version. Någonstans mellan Jens Lekman och Radio Dept. Kanske?
Parker Lewis: It's My Own Cheating Heart.