begärets dunkla objekt

Igår tittade jag på dokumentären "En som alla, alla som en", om Landskrona (svt.se). Allt stämde, och allt var galet samtidigt. Det var märkligt att se hur de sitter på puben "Speakers Corner", köper korv i kiosken på Rådhusplatsen, pratar om gator och ställen som jag känner så väl till. Dialekter och små nyanser av dialekter som jag fortfarande kan spåra. Samtidigt känner jag ingen och vet ingenting om staden. Även om jag åkt ner flera gånger om året i 20 år har jag ju egentligen aldrig bott där, och den symboliserar så mycket som är dåligt, kanske främst privat.
Och samtidigt handlar filmen egentligen inte så mycket om Landskrona, utan mer om svenskhet och annanhet. Om svenska städer, kanske lite vilken som. Det är så talande, så fint skildrat någonstans. Generationsklyftor och identitet, utanför och innanför. Var ens hjärta finns och vad man faktiskt ser när man tittar. Att aldrig hitta den där ständigt undflyende nyckeln men kanske egentligen aldrig vilja ha den. Begärets dunkla objekt. Var är svenskheten, om den ens finns alls? Varför måste vi uppehålla oss vid det? Jag trodde lite utopiskt och naivt att kombinationen unga + Internet går bortom geografi. Samtidigt blir geografi och (godtyckliga?) gränsdragningar ibland så ytterst konkreta och påtagliga, inte minst i filmen. Ett av de räligaste, för att tala ren skånska, exemplen i filmen, är när en sverigdemokrat inte får komma förbi polisen för att det står demonstranter i närheten, och säger, rakt in i kameran: "ja, det är snart man får skaffa sig sin egen bössa".
Det är klart att filmen är vinklad, men den är nästan tvungen att vara det. Landskrona får plötsligt symbolisera så mycket mer om hur vi är och vilka vi är, vilka identiteter vi har, hur vi alltid har flera identiteter och hur rädd man är för att reduceras till en enda identitet. Hur man aldrig, aldrig får slå sig till ro med de uppfattningar man har, med risk att glömma bort det man har kvar att göra.
I slutändan vet i alla fall jag vilka av mina fördomar som blev starkare och vilka jag kan konstatera att jag kan fortsätta att inte ha. Och filmaren Viktor Nordenskiöld behöver aldrig säga något rakt ut. Om inte annat talar slutscenen sitt allra tydligaste språk.