filmer

Har sett "Fireflies In The Garden" och nya filmatiseringen av "Grey Gardens". De var både helt sevärda, men båda lite krystade. När man liksom kan se igenom skådespeleriet, aktivt tänker på det - det brukar inte vara så bra. "Fireflies..." har visserligen en bra rollista (Julia Roberts, Willem Dafoe, Emily Watson, Carri-Ann Moss och den där inte så lilla killen längre från "Mysterious Skin" som jag dessutom såg i en annan film om att växa upp och återvända hem; "The Year of Getting To Know Us").
Men vill man se något nytt som inte vänder upp och ner på en passar båda bra.



Sen har jag äntligen fått tag på en dvd av "200 Cigarettes". Det är en underbar film. En så fin New York-skildring och jag vill förfesta varje gång jag ser den.

"i change shapes just to hide in this place, but i'm still, i'm still an animal"

I lördags lyckades ju faktiskt nästan alla vara i samma rum, om än inte fysiskt. C och B hade kommit hem, och J ringer och liksom knyter ihop påsen. Jag var nöjd.

För övrigt uppmärksammade Kristin Lundell mig om ett roligt inslag om Sverige från The Daily Show with John Stewart, där de bland annat besöker Robyn. Jag kan ju förstås inte låta bli att tycka det är roligt när Sverige får uppmärksamhet, det är ju ganska töntigt eftersom det alltid är samma saker de uppmärksammar. Men här vinklar man det åtminstone lite genom att ironisera (eller parodiera?) skräcken för socialism.
Här är del 2, där de pratar med Leif Pagrotsky.

Lyssnar konstant på
Miike Snow: Animal

tisdag

Tittar på "Joe Strummer: The Future Is Unwritten". Filmen som sådan är väl helt okej, man (jag) tar ju gärna The Clash för givna utan att nödvändigtvis ha så himla bra koll på dem. Vad jag dock upptäckte (100 år efter alla andra) är hur stilig basisten Paul Simonon var. Jag tror inte han säger något i hela dokumentären, men som en punkens James Dean glider han omkring och ser snygg ut, ibland nickar han instämmande medan Joe pratar och säger "Yeah" medan han blåser ut cigarettrök. Han ser lite ut som en robot (och ibland är Hayden Christensen lite för påminnande om honom), men jag gillar looken.



Hans söner Louis och Claude har nu dessutom blivit fotade av Hedi Slimane för Prada Menswear S/S 09.

picture this

Ibland blir det så tydligt att man lever mellan ögonblick, att verkligheten i perioder blir en serie korta episoder som sätts ihop. Igår såg jag en pappa som lärde sin son att cykla i Luxparken, det var fint. Ett moment. Jag och min bror försökte somna och kom in i kassa syskonskämt som fortsatte i en evighet (gamla nattmössor var involverade). Kvardröjande bilder från det man drömde även om man glömt själva drömmen. En blick av någon. Och jag gillar ju det, det betyder kanske att man gör ett foto i huvudet och kanske faktiskt kommer ihåg något istället för att alltid låta allt flyta förbi. Att man inte vill missa allt det lilla, missa vår eller något eller någon. Och sen undrar jag, helt uppslukad av min uppsats no doubt, om det sättet att tänka har med ålder eller med tid att göra. Och om det har med tid att göra, att vi fotar så mycket att vi börjar se verkligheten tvådimensionellt och tredimensionellt samtidigt, så kanske det inte är så illa om det gör att man minns mer? Och då skulle ju det i sig vara ett bevis på, inte att vi lämnar över alla minnen åt kameran, utan snarare tar kameran med oss i vårt tänk, överallt var vi går. Att det kanske räcker med att se en potentiell bild för att minnas den? Vilken fin grej det vore.

Update:
Till något helt annat. Pensionärsparet i Färjan 2. Man vill ju generellt hålla sig pigg och rolig ett tag till, men inte sådär. Inte gå runt och vara berusade, köpa vodka och groggvirke (Fanta) och simulera analsex på scen. Jag kanske är helt fördömmande nu men det där var disturbing. Jag kommer inte kunna sova.

Parallellt ser jag även det där nya programmet med Filip och Fredrik online. Marylin Manson och Jonas Gardell sitter i en soffa. Är det någon som förstår?

une femme est une femme

Alltså jag kan ju inte påstå att jag säger något nytt här, men när jag på kort tid har sett fyra filmer i samma genre (The Women, Fanny Hill, En Shopaholics Bekännelser och Bride Wars) alla producerade mellan 2007 och nu, är det svårt att i alla fall inte hosta lite. Harkla sig åtminstone. En kvinna jag (eller vi) trodde var döende lever glatt och ledigt i filmens värld. Hon kan inte så mycket, hon vet inte så mycket, men hon är full av liv och shoppinglusta. Hennes problem löses alltsom oftast av att hon blir kär, eller gifter sig, eller båda. Hon skvallrar, pratar frenetiskt (koleriskt?) och i bakgrunden hörs alltid antingen stråkar eller någon glad låt med något av orden "beautiful", "day", "life", "love" eller whatever. Även om Fanny Hill visserligen utspelar sig på 1700-talet är kontentan densamma. Det är "En Callgirls Dagbok" 200 år tidigare. Förutom själva upprepningen av en väldigt tjatig representation av Kvinnan var det en annan sak som slog mig, främst när jag såg den nya versionen av The Women, som till skillnad från originalet från 1939 inte tydligt visar att representationerna är varken stereotypa eller ironiska. Det är ju lite tossigt att Meg Ryans unga dotter i filmen räknar kalorier, men det är inte tillräckligt draget till sin spets för att ifrågasätta något. Det skulle väl vara att de gjort en av kvinnorna i "gänget" lesbisk (och svart. I originalet är den enda svarta kvinnan en husa. Bara den parallellen är ju ett helt eget inlägg). Är homosexualiteten en ledtråd till att vi befinner oss i 2000-talet då? Trots att den förra är en direkt remake av den senare är det världar emellan. Kanske främst för att originalet är roligt. På riktigt. De lyckades spika ironi och uppmärksamma klyschor 1939 som verkar ha gått totalt förlorade 2008. Där originalet pekar på hur löjliga vissa uppfattningar är, cementerar den nya snarare allt genom att tänka att kvinnor ska "känna igen sig". Det ska vara lite lustigt, men samtidigt ska man tänka "ja, hoho, men sådär är det ju!" Jag levde för all del inte för 70 år sedan, måhända alla koder inte träffar riktigt likadant. Men med det upplägget, att potentiellt rasera och leka hejvilt med kvinnliga stereotyper men inte göra det, känns det lite otäckt att inget, inget, verkar ha hänt på 70 år.

någons kneg

A.C. Newman på Letterman. Låter hemskt bra, lär ju vara ett finfint live-band.
Kom på att det måste vara roligt att vara den som bokar banden till Late Show. Man får plocka hejvilt av det man gillar. Vem skulle tacka nej? Kan ju vara bland det bästa en färsk (eller välkänd) akt kan göra. Alla spelar väl förr eller senare där, oavsett genre. Och vilken glädjespridare man skulle bli. "Hej, jag heter Lisa. Har ni lust att spela på Letterman?"

"i'm in my own life, where else would i be?"

För första gången lyckades jag göra en suprise visit och åkte ner till Skåne och överraskade min pappa på hans födelsedag (eller dagen efter för att vara exakt). Mycket lyckat och påsken utvecklades till en skön långhelg i solen på trappan med vitt vin med is, påskmat och fina människor. Hann till och med middag med mamma och folk på restaurang vid stranden på landet och morgonpromenad längs havet innan vi åkte hem igår. Lyssnar nu på (mer) västkustoljud i form av Nodzzz, glatt körvrål i form av The Mare Shi och mjukt fluff från JJ, (signad till The Tough Alliance bolag Sincerely Yours).
Nu kan det bli ännu varmare, nu kan uteserveringarna öppna, jag är redo.

Nodzzz: Is She There
The Mae Shi: Run To Your Grave
JJ: My Swag, My Life

"when you break up the boys from the men, it feels just like me and them"

Idag gjorde jag något lite galet och plockade upp en ny Nöjesguide på väg hem. Som med andra vardagsvanor man glömt av och med varm sol i ansiktet tänkte jag optimistiskt "Åhå! Man kanske skulle läsa Nöjesguiden!". När jag öppnade den på bussen insåg jag varför jag glömt av den och varför jag slutade läsa den. Allt i Nöjesguiden är så oerhört... anfått. Jag blir anfådd av läsa den. Nöjesguiden består mest av idoga försök till att vilja vara med och skapa "smak", inte minst genom att säga vad som är "fult" och "fint", vilket i sig mest får mig att tänka på ett litet barn som skriker. Fantastiskt hur mycket tyckande man kan få in i en tidning på 50 sidor, och ändå så lite reflektion. Det är ju tur att jag efter x antal kronor i studielån åtminstone kan dra en suck djupt ner från botten av mina lungor, jobba på mina bekymmersrynkor och konstatera att det är skillnad på information och kunskap, på snack och substans. Här finns inget ifrågasättande, ingen glädje, snarast ett vältrande i exkluderande. Det är ju inget unikt för Nöjesguiden för all del. Men så tråkigt. Det är som när Jack Nicholsons karaktär i "As Good As It Gets" vill ha råd av sin granne och utbrister: "Hey! I'm drowning here - and you're describing the water!".

Nöjesguiden är anledningen till att jag gör/vill göra det jag gör - att se vad som är konstruktivt, produktivt och kreativt med vår samtid. Tack Nöjesguiden för att du är den anti-tes jag behöver när jag en regnig dag ifrågasätter mina karriärsval. Tack för att du visar och påminner mig om att det finns aspekter av Stockholm som faktiskt går att slippa.
Och ja, jag är fullt medveten om att denna text i sig är ett enda stort tyckande, men det är sprunget ur kärlek och omtanke, believe you me.

Efter detta utspel; lite vänligt ljud:
Dirty Projectors: Hyperballad (Björk cover)
Casiotone For The Painfully Alone: Hot Boyz (with Dear Nora)

fuzzy

Gärna i mitten på en lång resa, titta ut genom bilfönstret, ha långt kvar men inte bry sig.
Real Estate: Black Lake