picture this

Ibland blir det så tydligt att man lever mellan ögonblick, att verkligheten i perioder blir en serie korta episoder som sätts ihop. Igår såg jag en pappa som lärde sin son att cykla i Luxparken, det var fint. Ett moment. Jag och min bror försökte somna och kom in i kassa syskonskämt som fortsatte i en evighet (gamla nattmössor var involverade). Kvardröjande bilder från det man drömde även om man glömt själva drömmen. En blick av någon. Och jag gillar ju det, det betyder kanske att man gör ett foto i huvudet och kanske faktiskt kommer ihåg något istället för att alltid låta allt flyta förbi. Att man inte vill missa allt det lilla, missa vår eller något eller någon. Och sen undrar jag, helt uppslukad av min uppsats no doubt, om det sättet att tänka har med ålder eller med tid att göra. Och om det har med tid att göra, att vi fotar så mycket att vi börjar se verkligheten tvådimensionellt och tredimensionellt samtidigt, så kanske det inte är så illa om det gör att man minns mer? Och då skulle ju det i sig vara ett bevis på, inte att vi lämnar över alla minnen åt kameran, utan snarare tar kameran med oss i vårt tänk, överallt var vi går. Att det kanske räcker med att se en potentiell bild för att minnas den? Vilken fin grej det vore.

Update:
Till något helt annat. Pensionärsparet i Färjan 2. Man vill ju generellt hålla sig pigg och rolig ett tag till, men inte sådär. Inte gå runt och vara berusade, köpa vodka och groggvirke (Fanta) och simulera analsex på scen. Jag kanske är helt fördömmande nu men det där var disturbing. Jag kommer inte kunna sova.

Parallellt ser jag även det där nya programmet med Filip och Fredrik online. Marylin Manson och Jonas Gardell sitter i en soffa. Är det någon som förstår?