"when you break up the boys from the men, it feels just like me and them"

Idag gjorde jag något lite galet och plockade upp en ny Nöjesguide på väg hem. Som med andra vardagsvanor man glömt av och med varm sol i ansiktet tänkte jag optimistiskt "Åhå! Man kanske skulle läsa Nöjesguiden!". När jag öppnade den på bussen insåg jag varför jag glömt av den och varför jag slutade läsa den. Allt i Nöjesguiden är så oerhört... anfått. Jag blir anfådd av läsa den. Nöjesguiden består mest av idoga försök till att vilja vara med och skapa "smak", inte minst genom att säga vad som är "fult" och "fint", vilket i sig mest får mig att tänka på ett litet barn som skriker. Fantastiskt hur mycket tyckande man kan få in i en tidning på 50 sidor, och ändå så lite reflektion. Det är ju tur att jag efter x antal kronor i studielån åtminstone kan dra en suck djupt ner från botten av mina lungor, jobba på mina bekymmersrynkor och konstatera att det är skillnad på information och kunskap, på snack och substans. Här finns inget ifrågasättande, ingen glädje, snarast ett vältrande i exkluderande. Det är ju inget unikt för Nöjesguiden för all del. Men så tråkigt. Det är som när Jack Nicholsons karaktär i "As Good As It Gets" vill ha råd av sin granne och utbrister: "Hey! I'm drowning here - and you're describing the water!".

Nöjesguiden är anledningen till att jag gör/vill göra det jag gör - att se vad som är konstruktivt, produktivt och kreativt med vår samtid. Tack Nöjesguiden för att du är den anti-tes jag behöver när jag en regnig dag ifrågasätter mina karriärsval. Tack för att du visar och påminner mig om att det finns aspekter av Stockholm som faktiskt går att slippa.
Och ja, jag är fullt medveten om att denna text i sig är ett enda stort tyckande, men det är sprunget ur kärlek och omtanke, believe you me.

Efter detta utspel; lite vänligt ljud:
Dirty Projectors: Hyperballad (Björk cover)
Casiotone For The Painfully Alone: Hot Boyz (with Dear Nora)