Stefano Pilatis kläder för
YSL S/S 2010 är
exakt som jag har försökt se ut. Draperingar, lager på lager, mjukt och följsamt yet classy. Inte fullt så läskigt, urartat och arty som
Rick Owens. Iofs fascinerar Owens användande av kil(l)klacken mig väldigt, det androgyna blir otroligt tydligt när man verkligen inte kan se om det är en man eller en kvinna som kommer ut på visningen eftersom gångstilen helt förändras av klackarna. Gör det konstigt nog också lite lättare att tillåta sig inspireras av herrmodet när det inte längre spelar så stor roll vilken kropp som är under kläderna.
Alltså för all del, både vad gäller YSL för kvinnor och Rick Owens för kvinnor kan man inte påstå att de går efter någon typ av konventionell feminin kropp (eller kvinnokropp), men det är definitivt mer axlar och hud och form. Och inte alls lika snyggt, tycker jag då. Kan vara den där auran av power-kvinna och amazon som alltid tas till. Om man inte gör konventionellt mode går det nästan by default efter en kvinna som är hotande, med styrka, svärta och aggressiv sexualitet. Oversize och draperat verkar tex oftast behöva kontrasteras med att det är kort så att benen syns, eller urringat eller något annat (för att man typ inte ska glömma att det är en kvinna under?). Tror för min egen del att det är det sexuella jag vill komma ifrån, att det i dam-kollektionerna alltid, eller allt som oftast, finns någon typ av sexuell underton som är så skönt att slippa i kollektioner för män. Hursom, looken jag hade i huvudet (japansk arkitekt plus lodis) börjar nu äntligen få fler visuella representationer, kanske lite oväntat från YSL kollektion för män. Kanske också för att det var väldigt längesedan jag blev seriöst glad och inspirerad av high fashion och ready-to-wear (snarare än annan popkultur).
