Jag blev i vinterdimmorna påmind om The Beatles idag. Melankoli, nostalgi och framför allt min mamma i kubik. Jag tänkte på min mamma och hennes bästa väns totala hängivelse till Beatles. Fast de egentligen var lite för gamla (enligt henne, för att de var över 20) när Beatles slog igenom. Hur hon såg dem första gången de var över till Sverige 1963. Hur hon och hennes vän pratade om dem; George var den blyge. Hur jag och mamma bondade genom Beatles, och hittade en jättestor gemensam beröringspunkt mitt i all annan tonårsangst.
(Nedan mamma till vänster och hennes vän i Bois de Boulogne).
Och så George då. Som jag i egentligen alltid gillade bäst. Han var inte blyg, han var avslappnad. Han skrev fantastiska låtar. Han skrattade mycket. Och skrattade han inte såg han ut som att han skulle börja skratta närsomhelst. Han belånade sitt hus och betalade mer eller mindre hela filmatiseringen av Monty Pythons "Life Of Brian" för att han så gärna ville se den. Och idag har jag lyssnat på "All Things Must Pass" fler gånger än jag kan räkna till.
