the others
Precis nyss satt jag och tittade på "Oprah" där det handlade om hemmafruar som mår dåligt i sin hemmafruroll och hellre vill leva kändis/rock'n'roll/lyxliv. De ljög om att vara förlovade när de inte var det, om att hålla skenet uppe inför grannarna fastän de mest ville gråta, att låtsas att de hade städat hela huset fast de egentligen hade en maid som fixade allt, (oh don't we all?).
När man precis tagit sig igenom största delarna av "Det Andra Könet" blev det väldigt tydligt att det det inte verkar ha hänt så mycket alls på 60 år, i alla fall inte utanför Sverige. Det som störde mig var kanske mest att det var Oprah, med all sin makt och sitt inflytande över (f.a.) kvinnor och att hon vinklade det till att handla om att alla vill leva som kändisar. Hon kunde ha sagt att det handlade om grundläggande idéer kring kön och modernitet och fått in lite filosofi i sitt mediaimperium. Istället reducerade hon tusentals kvinnors kamp, (fastän de alltid inte vet att det är en kamp) till att det bara var en längtan efter att få vara typ Mischa Barton? Äh, jag vet inte riktigt, men hon har ju tillgång till en massa duktiga psykologer och andra, men söker ändå en lätt och rak väg ut.
För övrigt vill jag instämma i den allmänna idol-lovsjungningen. Det är fantastiskt underhållande. Ur ett socialpsykologiskt perspektiv rent åt helvete; varför skulle man frivilligt vilja tappa ansiktet inför en massa folk? Men det är kanske också det som är det allra mest fascinerande - varför? Och jag med min otroligt avancerade humor tyckte att han som var utklädd till Björne var allra roligast.
När man precis tagit sig igenom största delarna av "Det Andra Könet" blev det väldigt tydligt att det det inte verkar ha hänt så mycket alls på 60 år, i alla fall inte utanför Sverige. Det som störde mig var kanske mest att det var Oprah, med all sin makt och sitt inflytande över (f.a.) kvinnor och att hon vinklade det till att handla om att alla vill leva som kändisar. Hon kunde ha sagt att det handlade om grundläggande idéer kring kön och modernitet och fått in lite filosofi i sitt mediaimperium. Istället reducerade hon tusentals kvinnors kamp, (fastän de alltid inte vet att det är en kamp) till att det bara var en längtan efter att få vara typ Mischa Barton? Äh, jag vet inte riktigt, men hon har ju tillgång till en massa duktiga psykologer och andra, men söker ändå en lätt och rak väg ut.
För övrigt vill jag instämma i den allmänna idol-lovsjungningen. Det är fantastiskt underhållande. Ur ett socialpsykologiskt perspektiv rent åt helvete; varför skulle man frivilligt vilja tappa ansiktet inför en massa folk? Men det är kanske också det som är det allra mest fascinerande - varför? Och jag med min otroligt avancerade humor tyckte att han som var utklädd till Björne var allra roligast.
posted by Lisa at 4:00 PM
8 Comments:
jag brasklappar med att jag inte har fullkomlig insideinfo, men utifrån vad jag har hört och läst så är den kliniska psykologin i stor utsträckning rätt konservativ och genusfientlig/skeptisk?
hellre dålig pott-träning och anala komplex framför strukturella samhällskomplex, som förklaringsmodell, typ...
eller vad säger psykologstudenterna?
visst, det tror jag också. och kanske speciellt i usa där de verkar har en viss förkärlek för terapi. problemet är att de också har en viss förkärlek för att vilja att andra ska säga åt dem vad de ska tycka och tänka, att det som är fel just inte ses ur ett större perspektiv. eller så köper folk en juicepress eller läser hjälp-dig-själv-böcker och tänker att det ska lösa sig.
men man kan inte vara så snabb med att säga att en juicepress och en hjälp-dig-själv-bok INTE kan vara lösningen. många mår nog bättre än de tror (och lika många mår sämre än de vet) och då kanske en juicepress faktiskt är en lösning.
det här var årets smartaste bloggkommentar, förresten. cheers, thanks a lot.
sant. däremot är "ytliga" lösningar just ytliga, tillfälliga, när man skulle kunna börja arbeta ordentligt med hur folk tänker, varför de tänker som de gör och att de val de gör i framtiden just är deras egna. verkar som att grunden till mångas olycka är just känslan av att inte ha aktiv del i det som händer. jag undrar om känslan av att man alldeles själv valde juicemaskinen verkligen löser något i längden?
det här var årets prettokommentar.
javisst, absolut, men min poäng var lite att ibland kanske folks (våra, västvärldens) PROBLEM i grunden är ytliga (oxymoron!). nu menar jag inte specifikt det du skrev om, om oprah och amerikanska husfruarna. även fast det naturligtvis i relation till, säg, kriget i libanon är ett "ytligt" problem. äh, jag svamlar. sovit för lite.
ja allt är ju relativt. och man vet ju alltför väl hur lätt en dag kan lyftas av införskaffandet av, kanske inte en juicepress, men en bok eller skiva. jag är inte bättre eller sämre än varken oprah eller husfruarna, men det är väl kanske just att kunna dra parallellen till andra delar av världen och deras situation, att tänka, som är poängen, (som du sa). yada yada.
svammel är underskattat.
Som psykologstudent så säger jag såhär: Äh, jag skrev grejer men det blev så pretto att jag tog bort det. Jag hejar ju på kbt, eller främst kognitiv psykologi. Vad jag nu vill säga med det. Shoppingterapi funkar utmärkt ibland, frågan är dock om det är en lösning eller uppskjutande. Man får ju testa vad som funkar. Och grejer som inte begränsar ens liv mycket är inte så farliga egentligen.
Jag gillar att shoppa.
Årets malplacerade sanning.
Post a Comment
<< Home