casuals

Såg "Awaydays" igår. Förutom en skådis som binder den och "This Is England" tillsammans (Stephen Graham) är det få saker de två filmerna har gemensamt, även om de kanske borde ha. Båda utspelar sig i Thatchers England, båda skildrar subkultur, våld, frustration, mode och musik, men de berättar samtidigt helt olika berättelser. Framför allt är "Awaydays" visuellt otroligt tilltalande. Det är en hel del trådar som inte knyts ihop, en hel del antydningar som borde fått avhandlas, men jag köper det, framför allt på grund av Nicky Bell och Liam Boyles fina uttryck.
Eller som Kevin Maher skriver i Times Online:

"And still, despite everything, Awaydays has power. Boyle, like a younger, leaner Daniel Craig, demolishes close-ups. His Elvis drifts in and out of heroin addiction, displays sudden psychotic urges to head-butt strangers and has an endless supply of pithy one-liners as he stares dreamily at the noose in the centre of his council flat. He is the complex magnetic core in a movie permeated with pathological hair-trigger masculinity.
And all around him the movie drips with atmosphere. The evocative sense of place is overwhelming, and perhaps the real star. Birkenhead in 1979 may not have been like this. But it is now".