the loony bin trip

Lite märkligt att det jag läser just nu så tydligt avspeglar sig i verkligheten, som något slags empiriskt förtydligande av litteraturen. Det gör det dock inte lättare att förstå varför saker försvinner, hur människor tänker i vissa situationer. Ögonblicket gör tjuven och jag försöker verkligen att inte skylla mig själv för att jag blivit bestulen. Men när man lika ofta blir påminnd om människors goda vilja som deras mindre goda blir det extra svårt att förstå och acceptera att folk inte alltid vill varandra väl. Det som inte finns i min föreställningsvärld gick på två röda sekunder, (förmodligen) för den som såg min kamera. OM den nu är stulen vilket verkar troligt.
Ett annat exempel på perspektiv är när min bror, som utan tvekan stannade och hjälpte en man som somnat i en konstig position på Fridhemsplan. Jag vet, han jobbar med det, han har jobbat med det i flera år. Men jag stod som förstenad och blir väldigt rädd och stel i situationer där jag borde kunnat hjälpa till. Den sida jag så gärna vill se hos mig själv, som en bra människa som försöker och vill göra gott, är som bortblåst. Det är alltid någon annan som hinner före. Det är säkert bra i situationer där jag faktiskt inte ska in och fäkta, typ som att bryta upp ett slagsmål, men ibland hade jag hoppats på lite mer hos mig själv.
Fast framför allt är det nog just nu de stulna grejerna. De kan ersättas, jag har inte blivit rånad och nerslagen på gatan, men någon har tagit något som inte tillhört dem. Och känslan jag får är inte ilska utan besvikelse. När man omger sig med människor som är så otroligt reko har man så dålig koll. Jag hoppas att jag blir bevisad motsatsen snart, liksom för att väga upp mitt betyg. Och jag hoppas att jag själv ligger över sträcket.

"How crazy craziness makes everyone,
how irrationally afraid.
The madness hidden in each of us called to, identified,
aroused like a lust.
And against all that the jaw sets.
The more I fear my own insanity
the more I must punish yours".

Kate Millet