leave

Det slog mig igår, allt det som händer och som jag trott enbart har varit av godo. Hur vi äntligen skulle slippa alla gräl, alla påhopp, all stress och all känsla av att behöva kämpa för att få stanna kvar. Men nu händer det verkligen. Huset försvinner och snart är det borta. Till viss del har det redan försvunnit. De första åren vi bodde i Stockholm bodde vi i ett bibliotek ovanför stora huset. En liten lägenhet med terass, man var tvungen att gå runt stora huset, förbi alla stora fönster och deras uteplats och gå upp för en liten stenramp för att komma till vår dörr. Men det var en fin lägenhet. Det var små guldfiskar på kaklet i badrummet. Ett skrangligt räcke till den lilla trappan. Ett pyttelitet kök där man ändå satt och åt frukost med benen inflätade under bordet. Små lönnskåp i väggarna. Gamla, gamla böcker ända upp till taket. Biblioteket finns inte ens kvar längre. Själva lägenheten är bortsrprängd från huset. Nu är det bara platt tak och nyrenoverad fasad. Det sitter bilder i mitt huvud, men jag kan inte se lägenheten längre.
Och snart är vårt hus inte vårt längre. Jag bävar för en sommar tvungen att dedikeras åt att röja upp, röja ut. Alla mina gamla leksaker, mina historieprov från femman, mina tvärflöjtsnoter, mormors klänningar, mormors finglas i kristall, böcker, böcker, böcker, studentmössan med rödvinsfläckar på och oläsliga hälsningar, allt ska bort. Bilder från min studentfest, från mammas 60-årsfest, från midsommar som jag måste klistra fast hårt på näthinnan för platsen kommer snart försvinna. Det är rätt, det måste göras, det har varit alldeles för många jobbiga saker förknippade med huset. Men det är nästan värre när det sker såhär långsamt och medvetet. Som att man måste hinna lägga in alla minnen i burkar och flaskor så att de håller. Kanske något bittra i smaken, men klara och tydliga.