bookends

Jag tycker oerhört synd om mig själv för tillfället. Baksidan av att leva i två städer gör sig påmind och ger mig känslan av att inte vara en del av någon av dem. Det ska sägas att jag är helt slut efter en heldag seminarium med vridande och vändande av texter och dess innebörd, men jag orkade, (eller kunde) inte bidra med något och kände mig oerhört korkad. Inga tankar fick fäste och det är lätt hänt att börja dra för hårda slutsatser och ifrågasätta hela sitt val av framtid. Jag är trött på att försöka rationalisera min trötthet och ge den bortförklaringar. Jag förstår att det säkert är precis bara just att jag är trött, men skit samma. Det är synd om mig i alla fall.
Kände mig dessutom lite sorgsen när jag kom tillbaka från helgen. Stockholm, (och allt däri) blev distanserat. Och Västerås har jag aldrig tagit till mig. Eftersom ingen någonsin vet när jag är hemma är det jag som får ta kontakt, säga till, och det är inte riktat mot någon annan, men tycker man synd om sig gör man gärna om det till ofrivillig ensamhet. Att ha Stockholm nära och att vara i Stockholm är inte samma sak. Avståndet känns plötsligt gigantiskt.
Plötsligt tillhör inte Stockholm mig längre, och Skåne har av vissa anledningar jag inte orkar gå in på inte samma dragsningskraft heller. Jag är förvirrad och jag tycker oerhört illa om det. Måhända ren och skär skoltrötthet, men det hjälper ju inte mig just nu när jag måste välja ut en text och göra en jättebra presentation som alla andra gjorde idag. Det är aldrig kul att tvivla på sig själv och när det väl kommer sköljer det över en och går inte att hejda.
Och så är det det där med tröst. Och tröst har aldrig känts så långt borta som nu. Imorgon kommer jag säkert att radera den här posten och skylla på illa vald tidpunkt eller att jag glömde paraplyet, men det vore samtidigt synd för det här borde vara värt lika mycket som allt annat.