Jag läser artikeln "The Renaissance Beard: Masculinity in Early Modern England" av Will Fisher. Värt att nämnas är att man finner ord som "prosthetic beard" (låneskägg) och "haberdasher" (gammalt ord för innehavare av herrekipering/sybehörsaffär). Skäggen kring denna tid var tydligen av en fantastisk variation. De var fyrkantiga eller spetsiga ("stiletto-beard"), de var tvådelade eller avsmalnade ("sugarloaf beard"). Skägget var en aktiv del i att skapa
mannen, trots att studier kring maskulinitet av denna tid oftast har handlat om kön och hur könet skiljer sig mellan män och kvinnor. Istället hävdar Fisher att mannen "wore his beard to the intent he myghte have in remembrance, that he was a man". Skägget, inte könet (eller utöver könet) som materialiserande av maskulinitet.
Frågan är ju hur vikigt hår kan bli? Är hår en del av kroppen eller inte? Har det en funktion? Fisher hänvisar till författare från tiden som skrev att män som rakade sig "aim at nothing less than to become lesse man". En man som rakar sig blir feminin eller till och med kvinnlig. Dock nämns det inget om att en kvinna med skäggväxt skulle bli maskulin. Hon blir istället ett monster. Det är då inte hennes genus som ifrågasattes, utan hennes faktiska mänsklighet.
Intressant blir då, precis som Fisher påpekar, att titta på målningen "Magdalena Ventura", en bild av en skäggig kvinna som porträtteras som både mor och fru, de roller en kvinna förväntades uppfylla. Hennes skägg är tjockare än hennes mans, men det beskrivs fortfarande
som en mans, då en kvinna inte kan ha det en man har (på samma sätt). Skägget handlar enligt Fisher inte så mycket om osäkerhet, som motsägelser. Det är inte något sekundärt, utan utgör ett fundament i identifieringen av genus.
1620 skrivs i en pamflett "that womanish men: curl, frizzle and powder [their] hairs, bestowing more hours and time in dividing lock from lock, and hair from hair . . . than ever Caesar did in Marshalling his Army. [And what's more, they have] so greedily engrossed [the Art of face painting] that were it not for that little fantastical sharp-pointed dagger that hangs at [their] chins, and the cross-hilt which guards [their] upper lip, hardly would there be any difference benveen the fair Mistress and the foolish Servant."
Skägget blir ett vapen (sharp-pointed dagger), ett signalerande av det maskulina, även om det också visar att ett annat typ av skägg kanske kan signalera en annan typ av maskulinitet. Intressant här blir därför också hur skägget fungerar som ett separerande av inte bara manligt och kvinnligt, utan även mellan man och pojke, då distinktionen mellan män och pojkar under denna tid var analog med den mellan män och kvinnor (tänk "Shakespeare in Love", där pojkar ännu inte i målbrottet fick spela kvinnor på scen). Shakespeare skriver också i "Som Ni Behagar" om övergången mellan pojke och man som: "from "schoolboy" with a "shining morning face", to the "soldier" who is "bearded like the pard". Skägglösa män (inte nödvändigtvis pojkar) är följdaktligen inte riktiga män.
Fisher fortsätter visserligen med att beskriva att de sociala grunderna för mansroller under denna tid inte var helt konsekventa, men att idealet och normen satte skägget i centrum. När unga pojk-skådespelare skulle spela män på scen var det (låne-)skägget som representerade det maskulina, även om man egentligen kan se dem som lika mycket "drag" som när de spelade kvinnor. Ett slags pojke/man-transvetism. Här påpekas det också att trots att skägget är så viktigt för manligheten, är det också (till viss del) artificiellt. Det går att ta av och på. Intressant blir då också att i vissa fall då män spelade kvinnor på scen, så rakade de inte av sig skägget, utan satte på (sig) en mask. Kontrasten blev så att säga mellan en "protes" eller mask och en annan (båda möjliga att ta av och på), snarare än mellan en protes/mask och det verkliga (under). En manlighetsmaskerad.
Man frågar sig, dels varför man sällan eller aldrig har reflekterat över historiska skägg, dess betydelse, eller varför man (eller i alla fall jag) tar dem mera för givna i historiska kontexter än i samtida. Men också vad skäggets roll har blivit idag? Var befinner det sig eller har något ersatt dess roll i görandet av maskulinitet? Jag får en spontan, inte helt genomtänkt fundering om det motsatta. Istället för att skägget är normen är skägget ett statement. Jag kan inte heller låta bli att tänka på skägg i samband med personer som har "let oneself go". Ta Joaquin Phoenix som slutade skådespela och började rappa, och framför allt, odlade ett jätteskägg. I Marie Claire säger han att är redo att sluta gömma sig bakom film-karaktärer och ägna sig åt sin riktiga passion, musik. En passionerad och äkta man är en skäggig man?
