new theory

Går från energisk till övertrött. Somnar i soffan framför Tyra Banks. Lyssnar på havsbruspop. Förstår inte varför jag väntar när jag borde göra. Spelar lite gitarr. Väntar lite mer. Jag tror jag processar sommaren. Full av vågor och tankspriddhet.

Washed Out: New Theory

i like

Så länge musik med havet som tema fortsätter strömma in är det sommar i min bok. Ingen annan sommar jag kan komma på har jag heller lika aktivt lyckats sammankoppla ljud och bild (eller situation med låt) som att själv sitta vid en strand, se vågorna och lyssna på musik som så tydligt var menad för just detta. De smälter in i varandra tills man inte vet var det ena intrycket börjar och det andra slutar.

Vet inte om det bara är jag som ser något igenkännande i videon till Banjo Or Freakouts "Upside Down". Fantastisk låt för övrigt.

casuals

Såg "Awaydays" igår. Förutom en skådis som binder den och "This Is England" tillsammans (Stephen Graham) är det få saker de två filmerna har gemensamt, även om de kanske borde ha. Båda utspelar sig i Thatchers England, båda skildrar subkultur, våld, frustration, mode och musik, men de berättar samtidigt helt olika berättelser. Framför allt är "Awaydays" visuellt otroligt tilltalande. Det är en hel del trådar som inte knyts ihop, en hel del antydningar som borde fått avhandlas, men jag köper det, framför allt på grund av Nicky Bell och Liam Boyles fina uttryck.
Eller som Kevin Maher skriver i Times Online:

"And still, despite everything, Awaydays has power. Boyle, like a younger, leaner Daniel Craig, demolishes close-ups. His Elvis drifts in and out of heroin addiction, displays sudden psychotic urges to head-butt strangers and has an endless supply of pithy one-liners as he stares dreamily at the noose in the centre of his council flat. He is the complex magnetic core in a movie permeated with pathological hair-trigger masculinity.
And all around him the movie drips with atmosphere. The evocative sense of place is overwhelming, and perhaps the real star. Birkenhead in 1979 may not have been like this. But it is now".

"the wait will be worth it"

I min spellista, för all del fylld av godbitar, trycker jag dock nästan hela tiden fram till Local Natives. "Sun Hands" och "World News" och "Warning Sign" (Talking Heads cover). Kelcey Ayer sjunger med sådan schwung.
Ser om gamla Woody Allen-filmer i brist på ork. Tittar på ovädret. Ser fram emot min sista jobbdag imorgon. Ever. Det är färdigt med onödigheter nu. Adjö lealöst, avdomnat intellekt. Hallå böcker!




Local Natives: Warning Signs (Talking Heads Cover)

söndag

You make remarks about the people
Who walk past your window
Arm in arm

You're even jealous of the roses
That grow in the garden of the house
Where nobody lives

You even say there's a time and a place
For feeling happy
You speak of love as a symptom of conformity

You even say there's a time and a place

You speak of love

Bibio: Jealous Of Roses

odessey

Att vara vaken klockan 05.15 i en helt icke-alkoholrelaterad situation är helt ok för omväxlings skull. Åka till jobbet och sitta ensam hela dagen mindre roligt.
Blir lättare av det här. Speciellt beskrivningen. Passive optimism.