vecka 25

Det blev en bra midsommar i alla fall. Jag hängde med familjen på dagen och tidig kväll. När mamma började sjunga snapsvisorna ur Aftonbladet högt och jag hade druckit ett glas bubbel och klockan inte var mer än 7 åkte jag in till Sally, Calle och Lisa och lyssnade på musik och drack vin. Det var bra för att det var så förväntningslöst. Eller förutsättningslöst kanske man säger.
Igår tog mamma och jag en långpromenad förbi alla villorna. Förbi Indonesiska ambassaden, förbi varvet och småbåtshamnarna, förbi hagen med de där 3 hästarna som typ alltid står där och genom skogen. Och mamma berättade om där hon föll och bröt handleden, visade där mormor hade fallit och också brutit armen. Vi tittade på vårt hus från andra sidan viken och så försöker vi lära oss att se det precis så, som ett vykort på avstånd.

Får för övrigt en känsla av att sommaren kom av sig. Det blåser lite kyligt och det finns något sömnigt över stan. Eller är det bara jag som är trött? Jag tänker att jag ser fram emot uteservering varje kväll, klubbar, parker. Men det är ju nu.
Jag är så osynkroniserad.

bra

är när:

+ man visar en film man tycker om för någon man tycker om och den personen tycker om filmen.
+ när man är på väg in till stan dagen innan midsommar och ser pärlbandet av bilar som är på väg i motsatt fil till sina landställen och man pustar ut för att man slipper kön.
+ när det finns jordgubbstårta i kylen klockan halv 2 på natten.
+ när man har saker att se fram emot.
+ när man får det mest otippade vg man någonsin kommer få på en hemtenta.

tisdag

I morse vaknade jag av espressomaskinen från köket vägg i vägg, hasande tofflor och brödrosten. Klockan var typ 7 och jag har aldrig varit speciellt bra på att somna om. Istället befann jag mig ett par timmar senare på Sturebiografen, på några slags specialvisningar, med mamma. Såg "Herr Lazarescus Död" och "La Vie En Rose" typ efter varandra och när vi kom ut var det eftermiddag och sol.
Mammas vänsterpartikompisar har häng på nedervåningen och jag ser fram emot att sitta på ovanvåningen, lyssna på deras röster, läsa, titta på dålig TV och se vattnet och solnedgången utanför fönstret. Varje gång, varje kväll jag är här tänker jag att det är en gång mindre, en gång närmare att inte få se det igen. Jag längtar efter allt det här fastän jag är här.

fairest of the seasons

Jag har inte kommit ordentligt på benen förrän nu. När jag skulle gå till tåget igår förmiddag, hade väckt M för en kopp kaffe och säga hejdå och Ida också vaknade och vi stod i tamburen och pratade om gårdagen och jag så gärna hade stannat där, bara släppt väskan och satt mig i en av sofforna och aldrig gått upp. Istället gjorde det lite ont i hjärtat när jag var tvungen att gå därifrån och lämna deras skratt och med suddiga bilder av soluppgången några timmar tidigare.
Snart är det juli. Det går så fort, visst gör det det?

igår

Jag var på sommarfest igår. På kåren. Det var trevligt och glatt och jag kom på mig själv, (igen) med att inse, (igen) att vissa människor är på vissa sätt, och andra inte. Det fanns en tid när jag också sjöng sommarvisor i kör på en gräsmatta. Då var jag 14 och gick på musikskola. Men när de sjöng på en gräsmatta igår, med vindränkta sentimentala röster, då kände jag hur långt bort det är från mig nu. Jag blev sentimental över att jag inte blev sentimental. Att jag inte kände ett behov av att stämma in. Att jag inte tyckte det är helt fantastiskt att sjunga Cornelis eller "Nu grönskar det i dalens famn", raj raj. Att det borde vara åtminstone ett litet hål i mitt hjärta från alla vårar och somrar som vi sjungit på diverse evenemang så många gånger att det satte igång av sig själv till sist, år ut och år in. Att det kanske skulle sitta kvar i kroppen ännu när jag hör någon gammal visa, att lampan tänds och min altstämma ljuder innanför öronen. Men det var helt tyst och jag blev mest obekväm. Det kändes så gammalt, jag kände mig gammal, för att jag inte hade en känslomässig relation till något som förut var viktigt. Det kändes lite ledsamt. Ibland kanske man måste få en påminnelse om var man var då, och var man är nu. Vad man tyckte om då, och vad man tycker om nu. Att inse skillnaden mellan vänner och bekanta. Och att jag nog aldrig kommer ha speciellt roligt när jag går ut i Västerås, hur rara mina bekanta än är.

Det är fortfarande för varmt för att göra någonting. Jag tittar på tennisfinalen mellan Nadal och Federer, dricker kall lingon och tranbärssaft och väntar mest på att det ska bli imorgon så jag kan få åka till Göteborg. Jag är färdig här för ett tag nu.

fredag

Herregud vad varmt det är. Jag gjorde seriöst ett försök att lägga mig på gräsmattan, (i skuggan) och försökte njuta av sommaren och värmen och utnyttja. Men alltså jag hänger inte med. Ska det vara såhär varmt ska jag vara vid havet. Gärna på västkusten, Orust eller landet. Eller Reimersholme, på en av bryggorna, undan från Långholmens skrän. Men på en liten gräsmatta i Västerås stämmer ingenting. Jag tyckte inte det var något vidare. Jag tror jag tänker att sol liksom ska njutas tillsammans med vänner. Med kallt att dricka och datahögtalare i gräset.

GoldieLocks: Dolla Dolla, (sendspace).


Uppdatering:
Ok Isaiah Washington har fått sparken från Grey's Anatomy.
Bakgrund:
1. Han kallar T.R. Knight för "faggot". Flera gånger.
2. Här i rörlig bild.
3. George, jag menar T.R. Knight, pratar om det hos Ellen.

"when the levees broke"

sunglass heroes

Calvin Harris - Acceptable in the 80's, (sendspace).